Ett trött och lite slitet sällskap steg idag upp vid 11-tiden efter endast ett fåtal timmars sömn, vilket kanske också kommer att märkas på bilderna nedan. Idag var planen att fördriva tiden tills planet skulle ta oss hem till Svedala igen. Efter en dyr frukost på stans bästa café styrde sällskapet vidare mot platsen som de igår konstaterade innehålla den heliga graalen, nämligen Catedral de Valencia. Denna gång var det dags att klättra de 200 stegen upp till toppen av det åttkantiga klocktornet El Miguelete där man hade en fantastisk utsikt över Valencias landskap. Detta var helt klart värt mödan och de två eurona som vi fick punga ut för att komma hela vägen upp. Väl på toppen möttes vi av de kanske skönaste vindarna som någonsin blåst på denna jord. Sällskapet försatte sig snabbt i djup dvala under den stora klockan och hade nog suttit där än idag om inte någon kristen typ hade beslutat att kyrkklockor är till för att ringas i. Ni som tycker att en kyrkklocka låter mycket när man står nedanför den, tänk er då hur mycket det skulle låta om ni satt Inuti den. Efter att ha vaknat till liv och återfått hörseln igen gjorde sällskapet en sista kraftansträngning för att ta sig den sista biten till Valencias flygplats där resan nu led mot sitt slut.

Vädret:
Slutgiltigt betyg – TopNotch.

Efter nio intensiva dagar i detta spanska land var det dags att avsluta resan med en hejdundrande trerättersmiddag. Självklart bjöd vi in vårt spanska och österrikiska crew för att dinera med oss. Även Megafonmannen fick vara med på ett hörn.

Maten:
Middagen började bra med en svalkande och god gazpacho och följdes upp av deliciösa vitlökskokta musslor, men när sedan varmrätten skulle presenteras var det någonting som gick snett. Det var som att kockens råvaror plötsligt hade druckit en RedBull och flugit till säkrare breddgrader. Allt som serverades var en löjlig liten bit kött med tillhörande potatissnuttar. Man kan dock inte säga att huvudrätten smakade dåligt eftersom den inte smakade någonting alls. Betyget räddas emellertid av de två förrätterna som höll ypperligt hög klass.
Slutgiltigt betyg – 6 av 10.

Det sägs ju att att uppföljare aldrig är bättre än originalet, men frågan är om inte denna man är snäppet bättre än vår första utmanare. Jakten på Spaniens skönaste människa fortsätter.

TopNotch-klubben presenterar Megafonmannen.

Enligt en legend sägs det att den heliga graalen (det berömda dryckeskärl som Jesus drack ur vid den sista nattvarden) förvaras i en skattkammare i katedralen här i Valencia. Om detta nu var sant skulle självfallet utredas och vilka passade inte bättre för uppdraget än självaste TopNotch-klubben. Med samma utredande fingertoppskänsla som Sverker Olofsson begav sig sällskapet raskt mot katedralen för att hitta denna omtalade graal. Väl på plats tog vi alla hjälp av våra sjätte sinnen och lyckades då finna en dörr som var misstänkt lik en dörr som skulle kunna tänkas dölja en helig graal. Vi hann dock inte så mycket som trycka ner handtaget innan vi blev bortkörda av två spanska wannabe-påvar som trodde de kunde skydda graalen från oss… vilket det iofs senare visade sig att de kunde eftersom de låste dörren. Skam den som ger sig men TopNotch-klubben fick faktiskt känna sig besegrade denna gång. Efter det abrupta slutet på sökandet kan vi dock dra slutsatsen att detta är ett tecken på att den heliga graalen Måste finnas här! En plats som inte ens TopNotch-klubben får vistas på måste innehålla någonting alldeles extra, till exempel en helig graal eller liknande. Efter den gastkramande jakten fortsatte sällskapet ut på stan och besökte diverse sevärdheter som till exempel världsarvet La Lonja och superattraktionen Ciudad de las Artes y las Ciencias.

Vädret:
Slutgiltigt betyg - TopNotch

TopNotch-klubben har nu lämnat playa-livet bakom sig och är återigen på plats i Valencia. Detta måste självfallet firas med ett hopp framför närmaste fontän.

Eftersom detta skulle bli sista kvällen i Alicante ville klubben förstås att den skulle bli speciell och hade följaktligen precis som litiumjonbatterier redan långt innan börjat ladda med partystämning och pepp. Denna uppladdade energi började tas i bruk på stadens troligen bästa pizzaställa där klubbens sug efter pizza, öl och vin stillades, i alla fall för några timmar. Vi misstänker dock starkt att detta var stammishaket för den lokala, svartklädda tjejmaffia som under vår middag intog lokalen och spred skräck bland gästerna. Turligt nog var halva sällskapet för kvällen respektabelt klädda i slips så de lyckades undkomma maffian utan allvarligare skador. Sällskapet förflyttade sig då mot betydligt säkrare breddgrader, nämligen Alicantes årliga hip-hop festival. Denna avnjöts från lyxhotellet Melía Alicantes balkong där vi nästan kunde se vad som försiggicks på scen. Åtminstone uppfattades det viktigaste av showen, det för genren så karaktäristiska och obligatoriska armvinkandet, vilket klubben med entusiasm deltog i från sin VIP-balkong. För att göra en lång historia kort avslutades kvällen sjungandes uppe i ett badvaktstorn på stranden efter att ha druckit vad som sades var coca-cola tillsammans med några spanska locals. Se filmer nedan för mer info.